När vi för några år sedan letade efter lägenhet så hade vi redan innan bestämt hur mycket den fick lov att kosta. Vi letade och letade men insåg ganska snart att vi var tvungna att höja pristaket en gnutta för jag ville ju bo i yngst 30-tal och sambon ville bo centralt, det skulle inte vara första våningen och absolut med både hiss och balkong - badkar var väl egentligen det enda på vår långa lista som gick att kompromissa om. Vi hittade en 20-talslägenhet som vi båda förälskade oss i. Priset var rätt men den låg på en mörk gata i ett kvarter vi inte riktigt kände till så till slut sa vi nej till den. Idag, när jag tänker tillbaka på hur den såg ut är jag glad att vi inte tog den, jag vet faktiskt inte vad det var vi föll för, antagligen en och annan gammal detalj. Det positiva med att vi föll för den lägenheten var att sambon, efter att ha sett den, nu var lika mycket inne på gammal stil som jag var, innan hade det kvittat för honom, bara den låg centralt.
Till slut kom vi till en sekelskifteslägenhet, rätt mycket större än de vi innan tittat på. Det var trångt med potentiella köpare, man fick nästan slå sig fram. Efter visningen hade vi båda en känsla av uppgivenhet. Herregud vilken underbar lägenhet, men så dyr! Inte fanns det väl någon chans i världen att vi skulle kunna få den?! Vi tittade en gång till och upptäckte att den hade sina fel och brister, något borde göras åt parkettgolvet, det behövdes målas och badrummet var i ett förskräckligt skick.
Så la vi ett bud och genast lade någon annan över med 50 000 och ytterligare någon som höjde med 100 000 och så någon mer och... Vi hade satt en absolut gräns och när någon la ett bud precis på vår gräns var vi förtvivlade. Ok, sa någon av oss, vi lägger 10 000 till och det är vårt absolut helt klart sista bud. En stund senare ringde sambon och sa att lägenheten var vår. Jag kan än i dag inte riktigt förstå det. Oj vad den lägenheten har varit älskad!
Lägenheten kostade dubbelt så mycket som vi från början tänkt oss så när vi skulle ut och leta hus hade vi naturligtvis detta i åtanke, denna gång skulle vi inte titta på för dyra objekt, punkt slut.
Att kolla på Hemnet är en trevlig sysselsättning, så länge man inte desperat letar efter ett nytt drömboende. De intressanta objekten visar sig alltför ofta vara värdelösa och så upptäcker man en dag att det inte kommer in något mer intressant och så börjar man i smyg kika på de lite, lite dyrare och en dag är man på väg till en visning av ett alldeles för dyrt hus, bara för skojs skull - kanske kan man lära sig något!
Det alldeles för dyra huset var från 60-talet och jag behövde bara gå några steg in i hallen för att i smyg göra tummen upp till sambon som log stort tillbaka. Det var ett stort hus, rummen verkade aldrig ta slut och när jag trodde att jag gått igenom hela huset var det en enorm källare att gå vilse i också. Trädgården var lagom stor med gräsmatta, lekhörna för barn, uteplats, grönsaksland, äppelträd och lite till.
Vi var omtöcknade när vi gick och lillkillen vår fick vi bära gråtandes därifrån för han ville stanna kvar, han ville bo där skrek han.
Åh vilka svåra beslut att göra. Vi pratade och pratade. Huset var för dyrt för oss men man kunde ju prova att lägga ett bud några hundra tusen under...kanske... Sagt och gjort, vi la ett bud och hoppades. De fick in ett bud till och efter mycket prat, prat och åter prat sa vi till varandra att vi var tvungna att ge oss där. Men sen hörde vi ingenting från mäklaren. Godtog de inte budet? Var det verkligen ingen annan som skulle lägga något bud på det där fantastiska huset? Skulle vi kanske ändå lägga över? Prat, prat och mera prat. Ja vi lägger ett bud över, ja det gör vi för du kommer väl ihåg hur det var med lägenheten och man vet ju aldrig så ja vi testar och ser.
Sambon ringde mäklaren som genast förklarade för honom att det blivit något fel med buden, att de inte registrerats som de skulle den senaste veckan. Sambon lade aldrig något bud, inte lönt liksom. Budgivningen hade tagit ordentlig fart och var nu uppe i alldeles för mycket. Jag rodnar lite lätt när jag tänker på det där huset, det var rätt naivt av oss att ens drömma.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar